De Vilsna Berättar

Om hur Koranens författare gjorde bort sig

Koranen säger:

När läsaren för första gången bemöts av denna vers uppstår vissa frågor.

1. Vem är det som tilltalar ordern ”Säg:”? Alltså, vem är det som förväntas uttala det som följer?
2. Vem är det som åsyftas med påståendet som kommer efter ”Säg”?
3. Varför skulle någon vilja vara Gabriels fiende och varför tilltalar Koranen dessa människor?
4. Versen beskriver först en person eller en grupp människor med ”Vem som än är Gabriels fiende”, men går sedan in på något annat. Vad är det med dem människorna? Vad bör de göra, eller vad kommer att hända med dem? Meningen är ofullständig. Subjektet hänger i luften men ingenting händer med det.
5. Vem är ”han” som tog ner ”det”? Refererar pronomenet ”han” tillbaks till Gabriel, eller till fienden? Eller står det för ännu en annan person eller väsen som inte ens nämnts i denna vers?
6. Och vad är ”det” som lagts ned?
7. Vems hjärta är refererat i ”ditt hjärta” som ”det” lagts ned på?

Dessa frågor uppstår inte på grund av att Arberry gjort en dålig översättning. Tvärtom, Arberrys översättning är väldigt lik den Arabiska. Versen är lika oklar och otillfredsställande på Arabiska som den verkar på Engelska. Därför lägger många översättare till ord (med eller utan parenteser runt dem) för att klargöra (?) texten eller ge den en mening. Följande översättningar är tagna ur denna sida; fetstil och versal har lagts till av mig.

För att svara på den första av de ovan ställda frågorna: Muslimska kommentatorer och översättare är ganska eniga om att ordern ”säg!” riktas till Muhammed. Han förväntas recitera eller förkunna det som följer.

Några kommentarer om fråga fyra: Med “låt honom dö i sitt raseri”, lägger Al-Hilali & Khan versionen till en hel sats i texten, som är ett klart bevis på att den första delen av versen, ”Vem som än är Jibraels fiende”, är en ofullständig sats som inte har någon mening i sig. Malik lägger till ”bör veta att” mellan den första och andra delen av uttalandet för att kunna koppla dem på något sätt. Al-Hilali & Khan så som Pickthall lägger till konjunktionen “för att” som ger intrycket av att den andra delen ger anledning till den första delen. Hur som helst, kan man fråga sig, anledning för vad? Det första uttalandet blir inte fullständigt eller meningsfullt för att man kopplar det med en anledning. Ett ”för att” kräver att det finns ett fullständigt uttalande först som den kan ge en anledning till. Arberry ger den mest korrekta återgivningen, visar med ett streck att det finns en brytning i tankegången. Och detta leder till nästa problem.

Frågorna fem och sex: Vem är “han”? På Arabiska står det inte klart om detta pronomen ”han” refererar tillbaks till Gabriel, till hans fiende eller någon annan som inte har nämnts i denna vers. Ännu en till sak är oklar: Hade han bringat ner ”det” eller ”honom”, alltså har han bringat ner Gabriel eller något som inte hade nämnts i versen? Dem flesta av översättarna kopplar detta pronomen med Koranen, som är ett bra antagande, men det är inte nödvändigt att det är slutsatsen. Koranen nämner ingen bok eller skrift här.

Allt som står ovan ger säkerligen inget intryck av att Koranen är ett mirakel av vältalighet. Hur som helst, att vara oklar och mystisk är en sak, att ha fel är en annan.

Denna vers är inte bara osammanhängande och oklar, den har uppenbarligen fel i vad den säger för att den använder fel possessivt pronomen (markerade med feta stora bokstäver i citaten ovan). När man försöker svara på fråga nummer sju, kan slutsatsen endast vara att Koranen gjorde ett felaktigt uttalande.

Enligt muslimska kommentarer, är historien om hur denna vers ”uppenbarats” att Muhammed anklagades av Judarna att han var inte var en profet. Han gjorde därefter anspråk på att Koranen reciterades åt honom av ängeln Gabriel som dem redan kände till. Som svar på tal, hävdade en grupp Judar att Gabriel var krigets och vedermödans ängel och en fiende till Judarna, men hade det istället varit ängeln Mikael, så hade dem trott på Muhammed eftersom att Mikael är deras vän och är fridens och nådens ängel. Sedan reciterades denna vers av Muhammed för att bemöta eller motbevisa deras invändning.

Hur som helst, Muhammed blev uppenbarligen så upprörd av deras opposition, att han inte ens kunde koppla orden i uppenbarelsen som skulle tysta Judarna, på ett korrekt sätt.

Invändningen är: Gabriel hämtar inte uppenbarelser från Gud. Vi tror dig inte. Svaret, kärnan i S. 2:97, är motsatsen till Judarnas invändning, ”Han har bringat ner det (denna Koran) till ditt hjärta genom Allahs Tillåtelse”. Det är formulerat som en bekräftelse från Allah till Muhammed, alltså ”Muhammed, var säker på att det verkligen var Gabriel som bringade ner det till ditt hjärta genom Allahs vilja och tillåtelse”. Men, det är inte versens slutliga utformning. Denna bekräftelse eller tröst sattes sedan in i formen av en order till Muhammed angående vad han skulle tala om för sina motståndare som hade förklarat Gabriel som deras fiende.

Och det är här som Koranens författare gjorde bort sig, eftersom han glömde att ändra pronomen samtidigt som han ändrade på uttalandets påstådda talare.

“Ditt hjärta” låter vettigt när Allah talar till Muhammed, men när ordern “Säg:” sätts före det, så blir nu talaren Muhammed, och det måste vara “mitt hjärta” inte “ditt hjärta”. Annars, innebär ordern att Muhammed är befallt att säga till sina lyssnare: ”Gabriel bringade ner uppenbarelsen i ERT hjärta”, alltså, hans lyssnares/lyssnarnas hjärtan, inte hans eget.

Den ganska slarviga konstruktionen av denna vers i Koranen avslöjar mänsklig författare. Det är väldigt vanligt att folk vill säga något i en form, men sedan ändrar de formen, och resultatet är en formulering som en sammanblandning av den ursprungliga avsiktsformuleringen och formuleringen som skulle ha kommit efter. Vi förstår fortfarande vad författaren vill säga men den sammanblandade formuleringen är grammatiskt och semantiskt nonsens.

Som ett minimum, måste man antigen ta bort ordet ”Säg” som står i början eller ändra pronomen bunden till ordet för hjärta, i fråga om att rädda den här versen från att bli fullständig nonsens.

Slutligen, varje person kommer att dra sina egna slutsatser, men jag finner att det är svårt att tro att en sådan felaktig formulering skulle ha kommit från en allvetande, allvis, perfekt Gud, att det påståtts vara på Allahs eviga tavlor, den himmelska kopian av Koranen, innan den kom ner av Gabriel till Muhammed. Visst inte, det är mycket mer förnuftigt att erkänna detta som ett mycket mänskligt misstag av personen som samlade Koranen.

Denna vers är ännu en del av bevis att Koranens författare inte är Gud. Denna formulering kom från en felbenägen människa, det vill säga, åtminstone delar av Koranen, om inte hela, har mänskligt ursprung.

För fortsatt läsning: Misstag eller Hädelse? Är Muslimer Muhammeds Slavar?

Av Jochen Katz
Översatt av Team Sverige, originalet kan hittas här.
Kontakta oss